Team Kryckan!
Igår var jag tvungen att gå hem en timme tidigare från jobbet.. Why?
Jo så här var det, när vi skulle gå och äta lunch i matsalen höll jag en liten flicka i handen och samtidigt höll jag koll på en liten kille som var på väg att rymma åt ett annat håll. Helt plötsligt ramlade flickan och jag ryckte till, men tänkte inte mer på det. Jag fick inte ont då och är ju van vid att barnen ramlar ju hela tiden.
Men under dagens gång blev det bara värre och värre så till slut kunde jag inte gå alls. Så de andra fröknarna var snälla nog att låta mig gå hem tidigare. Fast det var lättare sagt än gjort.
Jag bor bara en minut från dagiset där jag jobbar, men jag insåg snabbt att jag inte kunde ta mig hem själv. Och självklart så var ingen hemma och jag kände en lätt panik, men så efter mycket ringande runt till alla i familjen så fick jag äntligen tag på Erik, min kära kusin! Han kom snabbare än blixten och hjälpte mig gå hem., vilket tog ca 10 minuter. Haha, folket som mötte oss på vägen måste trott att jag var helt knäpp som gick där i snigelfart och storgrät.
Nu en dag och massa piller senare känns det inte alls bättre. Jag hoppar på kryckor här hemma för att ens kunna ta mig runt i huset. Stackars mig säger jag bara, haha..
Ja, nu kan jag ju iaf bilda ett nytt team med en grabb vi känner till, Så ni kan kalla mig för Kryck-Elin numera haha!
Jo så här var det, när vi skulle gå och äta lunch i matsalen höll jag en liten flicka i handen och samtidigt höll jag koll på en liten kille som var på väg att rymma åt ett annat håll. Helt plötsligt ramlade flickan och jag ryckte till, men tänkte inte mer på det. Jag fick inte ont då och är ju van vid att barnen ramlar ju hela tiden.
Men under dagens gång blev det bara värre och värre så till slut kunde jag inte gå alls. Så de andra fröknarna var snälla nog att låta mig gå hem tidigare. Fast det var lättare sagt än gjort.
Jag bor bara en minut från dagiset där jag jobbar, men jag insåg snabbt att jag inte kunde ta mig hem själv. Och självklart så var ingen hemma och jag kände en lätt panik, men så efter mycket ringande runt till alla i familjen så fick jag äntligen tag på Erik, min kära kusin! Han kom snabbare än blixten och hjälpte mig gå hem., vilket tog ca 10 minuter. Haha, folket som mötte oss på vägen måste trott att jag var helt knäpp som gick där i snigelfart och storgrät.
Nu en dag och massa piller senare känns det inte alls bättre. Jag hoppar på kryckor här hemma för att ens kunna ta mig runt i huset. Stackars mig säger jag bara, haha..
Ja, nu kan jag ju iaf bilda ett nytt team med en grabb vi känner till, Så ni kan kalla mig för Kryck-Elin numera haha!
Puss <3
Kommentarer
Trackback